Din dröm , min verklighet

jag försöker förtränga, vill inte hata på folk,
jag vill helst inte snacka, inte prata med nån.
men folk tror sej ha koll, de tror sej fatta själv,
om hur jag mår och vad jag gillar, de vet allt om mej.
men de vet ingenting allsj, för jag har aldrig berättat,
hur du kom, stannade kvar, och hur du fyllde mitt hjärta.
för jag har tagit ett steg och nu är allt jag hör en röst som säger 'fuck kärlek'
för jag vill ingenting mer, nej, jag vill ingenting mer,
för jag går vidare i livet, vilsen, vill inte se.
vill inte känna nåt, vill inte vända om,
efter alla dessa dagar, snälla, hjälp mej nån.
hjälp att hitta mej själv när jag vandrar iväg,
för snart har ångesten ihjäl mej när jag känner såhär.
du kommer aldrig vara här, bara i tankar jag bär,
just de tankarna om tiden då du andas min värld.

aldrig mer ska jag vända om, vända om,
aldrig mer ska jag känna det såhär, såhär.
jag lovar, kommer aldrig mer bli kär, fuck kärlek,
aldrig förr har jag känt det såhär, såhär.

åh, fuck kärlek! vad kan man hoppas för nytta?
när man byggt upp någonting tillsammans, men sen spottar på lyckan.
var det meningen med kärlek, ska man dömas kallt?
då vill jag hellre vända ryggen och sen glömma allt.
men när jag sover ibland, då kommer det fram, 
alla bilderna tillsammans, vi går hand i hand,
allt är mörkt där vi går, på en krokig liten väg,
i en svart, kall och dyster liten vinterfärd.
vet inte vart vi ska eller vart vi är på väg,
men jag tar skulden på mej själv, jag lät det bli såhär.
jag greppar tag i din hand och vi fortsätter vandra,
försöker hitta ljus, men att förtränga det sanna.
men är vi bra för varandra, ja, det frågar jag mej själv.
vi kan inte ta tillbaks de alla de broar vi bränt.
den varma lågan som tänds, den kommer släckas igen,
så hjälp mej nu att somna in och aldrig väckas igen.

aldrig mer ska jag vända om, vända om,
aldrig mer ska jag känna det såhär, såhär.
jag lovar, kommer aldrig mer bli kär, fuck kärlek,
aldrig förr har jag känt det såhär, såhär.

fan....